UV-strålning/solstrålning

UV-strålningen ingår som en del i solens strålningsspektrum och utgör 1 – 7 % av den totala strålningsintensiteten.

Förhållanden i atmosfären, till exempel vattenånga, luftföroreningar och ozonhalt, kan påverka strålningsintensiteten.

UV-strålningen påverkar färger och beläggningar på plåt som får glansförlust, förlorar färgintensitet, förändrar kulör med mera. UV-strålningen är den åldrande faktor som, ofta i kombination med andra klimatfaktorer och luftföroreningar har den största betydelsen för nedbrytningen av organiska material.

Genom olika tillsatser av UV-stabilisatorer kan en högre UV-härdighet erhållas. Den kortvågiga UV-strålningen kan bryta ner flera av de vanliga förbindningarna som förekommer i polymerer och problemet är väl beskriven i facklitteraturen på detta område. De förändringar som sker med beläggningar på plåt är i huvudsak av estetisk karaktär men nedbrytningen kan på sikt leda till pigmentförlust. Detta i sin tur leder till att beläggningen bryts ned och så småningom kan metallytan exponeras.

Höga temperaturer som är en naturlig följd av solinstrålning innebär att nedbrytningsreaktionerna hos en färg eller beläggning ökar. Konsekvenserna av detta är att beläggningar som exponeras mot söder och väster utsätts för snabbare nedbrytning än de som exponeras mot öster och norr.

Uppgifter om antal soltimmar på en viss ort kan erhållas av SMHI. Uppgifter finns även i ”Klimatdata för Sverige”, Byggforskningens skrift T2:1972.

I kapitel 3 ”Plåtmaterial i kretsloppet” samt kapitel 13 ”Målning” behandlas även nedbrytning av färger och beläggningar. Vidare redovisas i dessa kapitel ingående vilka typer av stabilisatorer som används i färgbeläggningar samt hur dessa har förändrats av inte minst miljöskäl.

Figur 1:9. Schematisk skiss av nedbrytningsförloppet
hos ett färgskikt. Källa: BFR Rapport R14:1977.

• « Föregående om Temperaturpåkänningar
• Nästa om Alkalisk missfärgning »