Fabriksbelagd plåt

Inför en ommålning är det viktigt att fastställa vilken typ av färgbeläggning som finns på plåten.

Helst bör det finnas dokumenterat och förhoppningsvis finns det en märkbricka vid takluckan eller på vinden som innehåller uppgifter om beläggningstyp med mera. Om det inte finns dokumentation om vilken beläggning som använts måste val av ommålningssystem ske i samråd med plåttillverkaren eller färgtillverkaren.

I detta kapitel används begreppen, tjockskiktsbeläggningar (100 – 500 μm), mellanskiktsbeläggningar (45 – 80 μm) och tunnskiktsbeläggningar (18 – 35 μm).

Tjockskiktsbeläggningar

a) Om beläggningen är en plastisol har den ursprungligen haft en tjocklek på 175 – 200 μm. 100 μm kan förekomma på hängrännor, stuprör och fönsterbleck med mera. Streckpräglad eller läderpräglad plastisol förekommer i 200 μm. Plastisol har tidigare varit det helt dominerande färgbeläggningssystemet när det gäller plåt som används på tak oavsett om det är en skiv- eller bandtäckning. Användningen av Plastisol plåt har praktiskt taget upphört i Sverige idag.

Karaktäristiskt för plastisolen är att när den förlorar glans (blir matt) och minskat i skikttjocklek är det dags för ommålning inom ett par år. Dröjer det för länge kommer färgskiktet att förlora sin elasticitet och börjar spricka – något som lätt syns i en lupp – med sprödhet och förlorad vidhäftning som följd. Eftersom det är UV-ljus och höga temperaturer som i första hand bryter ner beläggningen finns det ofta stora skillnader mellan takfall eller fasader i olika väderstreck. På sydsidan går normalt nedbrytningen snabbare än på övriga ytor.

Ett annat kännetecken hos plastisol är innehållet av relativt stora mängder mjukgörare, vilket kan leda till att ”vanliga” typer av plåtfärg – alkyd eller styrenakrylat – kan bli klibbiga på ytan. Orsaken till detta är att dessa färger normalt inte stoppar mjukgöraremissionen.

Det finns även kemiska metoder att fastställa om plåten är fabriksbelagd med ett PVC-baserat material. Olika färgleverantörer kan hjälpa till med analyser av beläggningar om det finns osäkerhet i ett enskilt fall

b) Om beläggningen är en Organosol har den ursprungligen varit 40-80 μm. Organosol är en PVC-beläggning som inte längre tillverkas. Anledningen till att organosol inte längre används är att den kritar kraftigt. Kritningen är ett typiskt kännetecken som kan användas för att fastställa typ av färgbeläggning. Idag är de flesta plåttak och fasader med organosolbelagd plåt sannolikt ommålade eller utbytta.

Mellanskiktsbeläggningar

c) ”High-Build- (HB) eller Mellanskiktsbeläggningar”. Dessa beläggningar är ersättare till plastisoler, men också ett led i en produktutveckling för att förbättra tunnskiktssystem i polyester eller polyuretan. Idag är highbuild polyester eller highbuild polyuretan med en skittjocklek på 35 – 50 μm det vanligast förekommande. Dessa system fanns inte på marknaden före år 2000. Normalt ligger skikttjocklekarna på 35 – 50 μm. Nya ytor av dessa färgtyper kan medföra problem med övermålning. Problemen varierar något från kulör till kulör, och svårast verkar metallic kulörer vara att övermåla som nya. Jämfört med plastisoler är dessa beläggningar normalt sett betydligt mindre komplicerade att måla om. Det är dock nödvändigt att välja ett utprovat målningssystem och att måla en mindre provyta för att säkerställa vidhäftningen.

GreenCoat är ett patenterat koncept för organisk ytbeläggning baserad på polyesterbindemedel. En betydande del av konventionella lösningsmedel har ersatts av ett förnybart, reaktivt lösningsmedel vilket framställs av naturliga oljor, exempelvis rapsmetylester, RME. Finessen med ett reaktivt lösningsmedel som RME, är att det fungerar som lösningsmedel under tillverkning, applicering och tills färgen kommer in i härdningsugnen. Väl där, så byter RME roll från att vara lösningsmedel till att vara en permanent färgkomponent och reagerar med polyesterbindemedlet istället för att förångas som ett konventionellt lösningsmedel. På så sätt utgör en del av RME-molekylen en del av det färdiga färgskiktet.

Tunnskiktsbeläggningar

d) I kust- och industriklimat används sällan tunnskiktsbeläggning på metalliserad stålplåt med hänsyn till den aggressiva miljön. Tunna beläggningar är också repkänsligare varför de sällan används på falsade plåttak.

Polyester är den vanligaste förekommande tunnskiktsbeläggningen på trapetsprofilerad stålplåt eller aluminiumplåt.

PVDF (PVF2) är också en tunnskiktsbeläggning. PVDF är en mycket UV-härdig beläggning med lång livslängd i mediumkorrosiva miljöer varför den ofta används på fasadplåt av metalliserad stålplåt eller aluminium, där de estetiska kraven är höga.

Akrylat och polyuretan är två andra typer av tunnskiktsbeläggningar. Polyuretan är en beläggningstyp som började användas i Sverige 1996.