Historisk användning
Redan omkring Kristi födelse, långt innan man kände till metallisk zink använde man dess malmer, framför allt zinkspat (galmeja) till framställning av mässing.
Zinkspaten upphettades då med kol och koppar, varvid den utreducerade zinken direkt legerade sig med kopparn.
På 1300-talet framställdes zink i Kina och Indien genom reduktion av zinkspat med organiska ämnen i en sluten degel. Metallen infördes från Orienten till Europa men torde först på 1600-talet ha framställts här. Ungefär samtidigt började den kallas zink, ett namn som i Mellaneuropa ursprungligen använts för zinkspat (zinkkarbonat).