Utsläpp av zink
Utsläppen av zink från tätbebyggda områden har minskat kraftigt.
Det sammanlagda utflödet av zink till Sveriges miljö genom utsläpp från olika pågående och tidigare mänskliga aktiviteter har beräknats till cirka 1,8 kton/år. Detta zinkflöde till luft, vatten och mark härrör från såväl industriverksamhet som olika andra källor i form av korrosion och avrinning från byggnader och konstruktioner (drygt 20 %), trafiken samt läckage från gruvavfall och andra avfallsdeponier med mera (se tabell 3:7).
Detsamma gäller ytliga sjösediment i norra Sverige medan en haltförhöjning över bakgrund på 2 – 5 gånger har registrerats i sjöar i de södra delarna av landet. I parkmark och i sediment i Stockholms innerstad är zinkhalten genomsnittligt sett förhöjd 2 – 3 gånger medan betydligt större förhöjningar förekommer utanför vissa större industriella punktkällor. I takt med den minskade tillförseln kan man förvänta att zinkhalten minskar i dessa påverkade områden.
Av den totala zinkavrinningen från byggnader och stålkonstruktioner ligger avgången från byggnadsplåt på cirka 50 ton/år. Denna siffra bygger på en grov uppskattning och utgör ett genomsnitt av två grova approximationer med olika utgångspunkt.
Större delen av den utsläppta zinken har naturligtvis hamnat i landets marker och vatten eller fastlagts i bottnarna i sjöar och angränsande havsområden. Sett till vad som kan förmodas vara naturliga halter är dock zinkhalten generellt sett inte förhöjd i vare sig skogsmark eller jordbruksmark.
Figur 3:19. Utvecklingen av zinkhalterna i rötslammet (mg/kg torr substans) från Stockholms reningsverk under perioden 1973 – 1997.
Tabell 3:6. Mängder inkommande zink (ton/år) vid Stockholms reningsverk under perioden 1975 – 1997.
Tabell 3:7. De samlade utsläppen av zink (ton/år) från mänskliga aktiviteter till den yttre miljön (luft, vatten, mark) och naturligt omlopp av zink i Sverige under 1990-talet (efter MFG).