Utsläpp av krom och nickel
Utsläppen av krom och nickel från tätbebyggda områden har minskat kraftigt.
I Stockholm minskade utsläppen av de flesta metallerna från de kommunala reningsverken. (Se figur 3:11 och tabell 3:4)
Större delen av de utsläppta krom- och nickelmängderna har hamnat i landets marker och vatten eller fastlagts i bottnarna i sjöar och angränsande havsområden. Jämfört med vad som kan förmodas vara naturliga halter är dock krom- och nickelhalterna generellt sett inte förhöjda. Medelhalten av krom och nickel i Sveriges jordbruksmark är betydligt lägre än i underliggande morän. I park- och naturmark i Stockholmsområdet ligger kromhalterna i genomsnitt något högre än i jordbruksmark medan de genomsnittliga nickelhalterna ligger på ungefär samma nivå som i jordbruksmark.
Grundvattnet i Stockholm håller genomsnittligt sett cirka 4 gånger högre kromhalt och cirka 3 gånger högre nickelhalt än vad som gäller för landsbygden. Vid denna jämförelse är det viktigt att beakta att vattnet i stadsmiljön infiltreras genom ett material (fyllnadsmaterial med mera) som torde ha sämre förmåga att binda metaller än naturlig mark. Av stor betydelse är att fram till 1970 behövde industrin inte städa och sanera efter sig. Kungsholmen, till exempel, var ett stort industriområde med bland annat många ytbehandlingsindustrier. Efter nedläggningen av dessa lades bara nya fyllnadsmassor på i dessa områden och nya bostadsområden byggdes upp.
Med tanke på att betydande mängder stål finns ackumulerade i Stockholmsområdet är det intressant att arealförlusterna av järn via Norrström, som avvattnar Stockholmsområdet, är de lägsta bland landets avrinningsområden.
Betydligt större belastning av mark och vatten förekommer utanför vissa större enskilda industrier. I takt med den minskade tillförseln från sådana punktkällor kan man förvänta sig att krom- och nickelhalterna minskar även i dessa områden.

