Historisk användning

Användningen av koppar antas ha börjat för cirka     10 000 år sedan i det område som idag utgör Turkiet.

Där har man funnit arkeologiska lämningar av pärlor och nålar av koppar, vilka troligen tillverkats genom att hamra ut små kulor av naturligt förekommande ”ren” koppar. Förmågan att smälta vissa kopparmineral utvecklades dock troligen inte förrän 2 000 – 4 000 år senare. Produktionen av koppar ökade därefter fortlöpande, särskilt efter det att tekniken för smältning av sulfidmalmer utvecklats för cirka 4 500 år sedan.

Man antar att den första legering som användes av människan, omkring år 3 200 f Kr, var arsenikkoppar, medan egentliga bronslegeringar påträffas från något senare epoker. Blandningen av koppar och tenn visade sig ha överlägsna egenskaper för tillverkning av verktyg och vapen och kom därför snabbt att ersätta både ren koppar och andra legeringar – bronsåldern hade inletts.

Under antiken, framför allt under det Romerska Imperiet, bröts och utnyttjades koppar i relativt stor skala för exempelvis tillverkning av mynt. Efter Romarrikets fall skedde en kraftig nedgång av kopparutvinningen i Europa. En viss uppgång ägde åter rum då brytning påbörjades i Tyskland under 800-talet och inte minst på 1200-talet, då industriell framställning av koppar startade i Falun. Den största kopparutvinningen under medeltiden förekom dock i Kina.

Därefter, och ända fram till dess elektriciteten kom i allmänt bruk, var användningen av koppar begränsad. Koppar användes endast för tillverkning av mynt och prydnadsföremål, samt i viss utsträckning för täckning av tak. Användningen av koppar som takmaterial var relativt utbredd i både Sverige och i de delar av Europa som gränsar till Alperna. För att motstå den rikliga snön krävdes ett starkt, motståndskraftigt men samtidigt relativt lätt takmaterial. Den storskaliga industriella användningen av koppar inleddes i och med att man började utnyttja metallen som elektrisk ledare.

• Nästa om Ursprung och brytning »