Historisk användning
I drygt 3 000 år, sedan järnålderns början, har järnet varit den tekniskt viktigaste av alla metaller.
Framställning av järn från järnhydroxid (myrmalm) började redan cirka 1 500 f Kr (järnåldern). De ursprungliga enkla och direkta metoderna med gropliknande ugnar, först med naturligt drag och senare med bläster (blästersmide), utvecklades efter hand till mera komplicerade processer. Till en början användes träkol som reduktionsmedel men i slutet av 1700-talet övergick man i huvudsak till koks. Järnframställningen lösgjordes därmed från sitt beroende av skogen, i Sverige dock först i början av 1900-talet.
Tackjärn, som ofta har hög kolhalt, framställs ur järnmalm och utgör i sin tur råvara vid framställning av stål, med en kolhalt av högst 1,7 %. Den stora industriella utvecklingen inom järnhanteringen hänger samman med genombrottet av bessemer- och martinprocesserna i senare hälften av 1800-talet, som möjliggjorde framställning av stål i smält form.
Förekomsten av andra ämnen (legeringsämnen) i olika procentsatser gör järnet till ett ytterst variabelt material, inte bara i fråga om smidbarhet utan också till exempel seghet, hårdhet och korrosionshärdighet. Rostfria stål utgör en stor grupp av legerade stål. Se vidare i avsnittet ”Rostfritt stål”.