Framställningsmetoder och användning
Den största delen av både den primära och den sekundära stålproduktionen sker med ungefär samma processer över hela världen.
Stål kan tillverkas antingen från järnmalm eller från återvunnet stålskrot. Huvuddelen av den malmbaserade produktionen sker genom reduktion av järnmalm i masugnar följt av stålproduktion i syrgaskonvertrar (se figur 3:2).
I den skrotbaserade tillverkningen smälts skrot i en ljusbågsugn. I figur 3:3 visas de viktigaste stegen schematiskt.
Det sker också viss produktion av järnsvamp där järnmalmen reducerats i fast fas. Denna järnsvamp kan sedan smältas i ljusbågsugn för vidare stålproduktion.
Ståltillverkning är en energiintensiv process och effektivisering och optimering av processerna är ett kontinuerligt arbete. Nu är klimatfrågan i stort fokus och stora satsningar görs för att minska koldioxidutsläppen som kommer från användning av kol och bränslen. Den svenska järn- och stålindustrin har arbetat fram en klimatfärdplan för en fossilfri och konkurrenskraftig industri i Sverige 2045, se www.jernkontoret.se/klimatfardplan. Historiskt har olja bytts ut mot gas med minskade utsläpp till följd. I framtiden kan vätgas komma att användas både för reduktion och som bränsle.
Globalt tillverkas ca 1,8 miljarder ton stål (2019) och stålproduktionen har fördubblats sedan år 2000. Den stora ökningen har skett i Kina som står för mer än hälften av den globala ståltillförseln.
Hälften av det stål som tillverkas globalt används i byggnader och infrastruktur, knappt 20% i fordon och transportsektorerna, 15% för mekanisk utrustning och 15% i övriga metallprodukter.
Svenska stålföretag har specialiserat sig inom olika produktsegment där de tillverkar högt förädlade stålsorter och produkter. Många företag är världsledande och större delen av produkterna de tillverkar exporteras. Stålprodukter för byggändamål tillverkas främst i andra länder.
Den globalt dominerande stålprodukten är tunnplåt som framförallt används i byggindustrin och för tillverkning av fordon och maskiner (se figur 3:7).


