Miljö- och hälsoeffekter
Av tidigare avsnitt framgår att färg innehåller ett stort antal komponenter och att dessa kan förekomma i mycket varierande halter.
I detta avsnitt redovisas dokumenterade eller befarade miljö- och hälsoeffekter av ett antal karakteristiska ämnen och ämnesblandningar som bedöms ha störst betydelse från hälso- och miljösynpunkt. För ett antal av dessa har myndigheter och riksdag ställt krav på avveckling eller önskemål om minskad användning. Vissa överenskommelser har också gjorts med färgbranschen.
I sammanhanget bör påpekas skillnaden mellan farlighet och risk. Ett ämne betecknas som miljö- eller hälsofarligt om dess egenskaper är sådana att det under vissa förhållanden kan vara skadligt för biologiska system. Bedömning av huruvida ett ämne utgör en miljö- eller hälsorisk baseras på en sammanvägning av farlighet, använda mängder, spridning och fördelning i olika miljöer.
Nonylfenoletoxylater (NFE)
Nonylfenoletoxylater (NFE) är ytaktiva ämnen som bland annat används som emulgeringsmedel i bindemedel och pigmentpasta. Både NFE och dess nedbrytningsprodukter har dokumenterat negativa egenskaper på miljön. NFE och nonylfenoler, som är en nedbrytningsprodukt av NFE, har visat sig ha en hormonliknande effekt. Nonylfenol kan bioackumuleras i vissa organismer. NFE är klassat som miljöfarligt av KemI.
Användningen av NFE har till allra största delen fasats ut inom färgbranschen.
NFE i färg hamnar till största delen i den färdiga färgfilmen. Förbränning av NFE-haltiga produkter innebär inga direkta miljöproblem. Alternativa vätmedel och stabilisatorer finns framtagna.
Ftalater
Ftalater är den vanligaste gruppen mjukgörare som har använts – och fortfarande används – i färg. Användningen av mjukgörare i bindemedelspolymerer i färg till konsument- och yrkesmåleri är idag begränsad. Exempel på miljö- och hälsofarliga ftalater är dibutylftalat och di(2-etyl, hexyl)ftalat. dessa används inte idag då de är förbjudna. Andra mindre belastande ftalater används i stället.
Klorparaffiner
Klorparaffiner är liksom ftalater uppmärksammade från miljösynpunkt främst på grund av giftighet mot vattenlevande organismer och potentiell bioackumulerbarhet. De bedöms inte vara lätt nedbrytbara.
Liksom för ftalater har användningen minskat avsevärt, men klorparaffiner förekommer fortfarande i vissa produkter inom industrin.
Metallhaltiga pigment
Färgbranschen omsätter stora mängder metallföreningar som pigment. De flesta av dessa till exempel titandioxid, järnoxid, bedöms inte som miljöfarliga. Till de mest hälso- och miljöfarliga metallerna hör kvicksilver, bly, kadmium och krom i sexvärd form som i dagsläget inte ska finnas i färg. Se vidare i avsnittet om pigment.
Inom yrkes- och konsumentmåleri har användningen av både kvicksilver och kadmium upphört och finns inte annat än som små mängder som föroreningar.
Biocider
Biocider tillsätts färg av två olika skäl:
- Bakteriehämmare i emballerade vattenburna färger
- Svamp- och mögelhämmare för färgfilmen
EU har beslutat att substitutionsprincipen ska tillämpas vid prövning av verksamma ämnen som ingår i biocider. Detta innebär att mindre farliga alternativ ska användas när sådana finns tillgängliga.
Vid val av biocider ska risken för allvarliga hälsoeffekter och bioackumulerbarhet beaktas samtidigt som den sökta verkan uppnås. Dessa krav kanske inte helt kan uppfyllas men det är angeläget att då välja det minst skadliga alternativet.
Lösningsmedel
Den helt övervägande typen av lösningsmedel i utomhusfärgerna är lacknafta (~ 70 %). Lacknafta är raffinerade destillat av avsvavlad råolja i kokpunktsintervallet 150 – 200 °C. Som lösningsmedel i färg används i huvudsak lacknafta med 15 – 18 % aromathalt.
Ur ett hälsoperspektiv är det generellt angeläget med minskade aromathalter i lösningsmedel för färg till konsument- och yrkesmåleri. Aromatiska kolväten bör man undvika att bli exponerad för, bland annat beroende på deras höga fettlösande förmåga, vilket medför risk för skador på hud- och nervceller. Även akuta hälsoeffekter är mer påtagliga vid exponering för aromatiska kolväten (cykliska kolkedjor) än för alfatiska (raka kolkedjor).
Problemet med lösningsmedlen är inte bara hälsorisker, de är också potenta oxidantbildare. Lacknafta, aromatnafta och lågaromatnafta ligger i hög oxidantbildande klass. Detta innebär att marknära ozon och andra fotooxidanter bildas genom reaktioner mellan kolväten och kväveoxider under inverkan av solljus.
Färgbranschen strävar efter låg aromathalt i produkterna ur både hälso- och miljösynpunkt.
Det finns utomhusfärg som är lösningsmedelsfri eller har mycket låga halter jämfört med konventionella produkter. I denna grupp ingår till exempel vattenburna alkyder eller akrylater vilka rekommenderas av vissa fabrikanter vid ommålning av plastisolbelagd och annan industriellt belagd plåt. Bidraget till de totala utsläppen av organiska lösningsmedel från målning av plåt torde vara förhållandevis mycket lågt i jämförelse med andra platsmålade material och i synnerhet med övriga utsläppskällor för VOC, till exempel biltrafiken.
Klara signaler finns både från bindemedelstillverkare och från färgindustri att ytterligare reduktion av organiska lösningsmedel är möjlig för alla produktsegment inom de närmaste åren. År 2018 är färg för målning utomhus på trä till 88 % vattenburen. Färg för målning på metall är fortfarande till stor del lösningsmedelsburen, men trenden går mot mer vattenburna produkter.
Tillverkare av färg i Sverige har under de senaste 20 åren arbetat med att minska VOC-utsläpp från tillverkningen. År 2020 är det totala utsläppet nere på 0,24 kg VOC per producerat ton färg.