Historisk användning
Aluminium har en mycket kort historia i jämförelse med till exempel järn, koppar och zink.
Namnet ”aluminium” härrör från 1807 då engelsmannen Sir Humphrey Davy, som tidigare hade utvunnit kalium och natrium på elektrolytisk väg, gjorde försök att ur lermineral utvinna en ny metall med hjälp av smältelektrolys. Han var så övertygad om att lermineralet innehöll en till syre fast bunden metall att han gav den namnet ”aluminium”. (”Alumen” är en latinsk benämning på alun, som i mer än 3 000 år utvunnits ur lermineraler). Han lyckades dock aldrig själv framställa metallen.
Det stora genombrottet för industriell produktion av aluminium kom 1886 när fransmannen Paul T Héroult och amerikanen Charles Martin Hall, oberoende av varandra, uppfann den process för elektrolys av aluminiumoxid upplöst i smält kryolit som används än i dag. I Sverige började tillverkning av aluminium1934.
Helt ren aluminium är mycket mjuk och har därför fått begränsad praktisk användning. Aluminium som legeras med vissa andra metaller ger däremot material med många tillämpningsområden. Järn och kisel förekommer naturligt i aluminium. Aluminium som innehåller högst 1,0 viktprocent järn och kisel kallas för olegerad aluminium eller renaluminium. Vanliga legeringsämnen, utöver järn och kisel, är magnesium, mangan, koppar och zink.
Bild 3:1. Bauxit förädlas till aluminiumoxid. Källa: Finspong Aluminium AB.